batterycharger.blogg.se

Då satt man här, mitt i centala Lima i en stadsdel som heter San Miguel. Med hjälp av minidatorn skriver jag detta blogginlägg på en söndag kväll när klockan är cirka 18:30 här, och därmed 01:30 i Sverige, fast dagen efter. Det känns jätteskumt att Sverige ligger före med tiden, det har jag aldrig varit med om förut. När klockan är 15 eller 16 här i Lima är alla i Sverige antingen på väg att sova på grund av jobb dagen därpå, eller kanske förfestar eftersom att det är helg. Jättekonstigt, men ändå roligt på något sätt, ibland kan det kännas som att man har rest bakåt i tiden.

Det är snart en vecka sedan som jag anlände till detta mirakulösa land. Det känns som att jag har varit här i minst en månad, med tanke på allt jag har hunnit att göra. Dagarna tillsammans med min sister from another mister, Lovisa, känns så mycket längre.

Arbetet i samarbete med volontärorganisationen Öppna Händer har gått alldeles suveränt. Detta är ett samarbete som kommer att fortsätta och mitt engagemang växer mer för varje dag. Mest för att jag nu har kunnat besöka båda de skolor som ingår i projekt. Varje gång man besöker en skola växer viljan och ambitionen att se till att dessa barn nyttjar alla möjligheter att få leva ett så gott liv som möjligt utifrån de förutsättningar som finns. Det tycker jag Öppna Händer är fantastiska på, att inte ge falska förhoppningar men att göra det bästa utav det som finns. Denna organisation är något utav det extraordinärt humanitära, det är inget vinstsyfte utan ren välvilja och äkta hjälp till självhjälp. Enligt mig är det här nyckeln för förbättringar inom den tredje världen.

Skolorna

Pachacutec

Den ena skolan är en som ligger i Pachacutec, där barnen inte bara är fattiga utan har även något sorts handikapp vilket gör att de inte kan ha vanliga läs- och skrivlektioner. Man fokuserar alltså här på den praktiska delen. Lektioner består av dans, målande och allt som hjälper barnen att utveckla sin kreativa del. Även här är man väldigt realistisk. Man vet att dessa barn aldrig kommer i Peru kommer att kunna arbeta med det vi i Sverige skulle anse vara ”normala” arbeten. Därmed satsar man på de delar som i framtiden kan komma att producera jobb för både barnen och familjerna. På så sätt kan dessa barn i vuxen ålder känna att de är en del av familjens inkomstkälla. Ett av barnen har faktiskt redan ett jobb idag inom busskommunikation. Han brukar jobba på morgonen innan skolan, och såsom jag förstår det, ibland även efteråt. Han är en av de äldsta barnen och är cirka 20 år gammal. Resterande barn är från 11 och uppåt.

Det får mig alltid att tänka tillbaka till Sverige. Vad har vi inte i vårt land? Jag känner så mycket tacksamhet för det underbara samhället vi lever i, speciellt när det gäller resurser och möjligheter som vi får i Sverige. Men något som oftast saknas, inte bara i Sverige utan också i andra strukturerade samhällen, är leendet på läpparna. Människor må ha allt, men lyckan tycks saknas. Men i denna skola, kunde jag se, att ett barn som utifrån sett inte har några vägar att bli något ”stort” enligt samhällets värderingar, ler större än jag tror att jag kan, eller i alla fall tror att jag kan. Barnens leenden är inifrån. De känner glädje, på grund av något helt annat än en fungerande iPhone, Mac-dator, Gucci handväska, eller till och med ett paket cigaretter. Det är det jag vill fördjupa mig inom att förstå. Därför är denna resa så viktig. Förståelse och uppskattning tar dig väldigt långt. 

 

Villa El Salvador

Föreställ er ett fattigt, by-liknande område. Fullt av sand som sätter sig på dina kläder när du går på det, och så många olika lukter. Allt från urin, till riktigt goda friterade efterrätter. Allt från små barn som springer omkring på samma ställen där stora bussar och små motos kör runt hejvilt utan någon som helst ordning, till hundar som springer omkring och skäller och bråkar, men även vissa som kommer fram och välkomnar dig på sitt hundspråk (jag hoppas att det var det de gjorde). Föreställ dig en plats där alla dina fem sinnen är igång samtidigt. I början kan det vara jobbigt att skilja åt vad det är du upplever. Det är så många intryck.

Kunde du föreställa dig det? Om ja, så har du precis föreställt dig Villa El Salvador.

Det tar från San Miguel cirka en och en halvtimme till två timmar att ta sig till detta område, däribland cirka två till tre byten. När man väl har kommit fram går man på en moto, som påminner mycket om en indisk eller bengalisk rickshaw. Denna tar dig då lite längre upp genom denna otroliga by, fram till några små hyddor som ser väldigt bräckliga ut, men ändå känns stabila på något sätt. Det första man bemöts av är små knoddar som hoppar på dig och kramas och pussas. Helt chockad försöker jag få till ordet Hola! Men till och med det blir skakigt. Utan att känna en, eller ha någon aning om vem man faktiskt är, får man ta en del av en sådan kärlek, värme och glädje. Det är helt sjukt och helt fantastiskt. Barnen som inte äger någonting, förutom sig själva och sina familjer, om de har några. Kläderna på ryggen är de som de har blivit tilldelade, det är inte H&M eller Gina Tricot, och ibland är kläderna inte hela. Men det är kläder, och det är allt som betyder något. Skorna är tofflor, som de ska gå med genom sanden som ibland även kan ha stora glasbitar och är på många ställen fyllt med hundbajs. Men det spelar ingen roll, de har varandra och de kan leka och ha roligt bland allt detta. Det här var det jag ville uppleva, den immateriella lyckan. Det här var en av de bästa dagarna i mitt liv, och jag är så tacksam för att få ha tagit del av de här barnens liv.

Skolan i Villa El Salvador är mycket mer bristfällig gällande resurser och plats, och klassrummet är mycket mindre än skolan i Pachacutec. Men det som finns här, finns hittills ingen annanstans i Lima, i alla fall till denna mängd. Det finns så mycket kärlek. Man behöver ingenting annat.

Barnen i denna skola är allt mellan 7 år gamla upp till 11 år. Jag har inte träffat alla barnen än, eftersom alla inte är närvarande alla dagar, så ni får ursäkta om jag ändrar dessa fakta i kommande blogginlägg.

Jag tror inte jag någonsin har känt så mycket samtidigt någonstans. Man är rädd, samtidigt som man är glad, och ledsen, och arg, och exalterad, och till och med hoppfull. Det går inte att beskriva riktigt.

 

Lovisa och jag har gjort så mycket denna vecka att det är svårt att få med allt. Men jag ska försöka mitt bästa. Vi har fått nya vänner i Lima. På flyget från Madrid till Lima fick jag kontakt med en peruan som jobbar som tandläkare i en annan del av Lima än den vi bodde i. Señor Dentista M som jag kallar honom, och jag satt på ett flyg i 12 timmar bredvid varann, och det var en bra start på en händelserik vänskap. Vi återupptog sedan kontakten i Lima och Lovisa och jag har varit ute och ätit, klubbat, dansat, åkt runt i massa områden, allt tack vare M. Samt M:s kompis L. Vilka människor! Lovisa är lite petig när det gäller mat, men de fick henne att prova rå fisk, skaldjur och lever. Jag som å andra sidan älskar att prova ny mat har provat allt och gillat det mesta hittills. Det som jag fick har fastnat för som är Perus specialité enligt de flesta, är Ceviche!! Peruansk sashimi, I LOVE IT haha. Har ätit det nästan varje dag. Så stort tack till M och L för dessa fantastiska upplevelser hittills!

Jag kommer att skriva mer om maträtter, drycker och andra upplevelser. Det kommer att bli lite rörigt, gällande när allt har hänt, och allt kan jag inte ta med. Så hör gärna av er om ni undrar något specifikt.

Saknar er allaaa i Sverige och jag önskar jag kunde dela med mig av allt det här underbara. Bloggen får duga så länge! Jag rekommenderar starkt volontärresor, främst då med Öppna Händer som är en helt fantastisk organisation. Läs mer om organisationen på följande länk:

https://www.facebook.com/oppnahander?fref=ts

 

Jag kan inte säga att jag nu har förändrats totalt som människa och inte bryr mig om materialistiska saker mer. Det skulle vara en stor lögn. Jag är idag mån om min telefon, min dator, mina kläder och allt sånt. Men mina vyer börjar öppna sig för att världen inte går under om dessa saker försvann. Jag skulle fortfarande ha så mycket i livet, mer än de flesta i de skolor jag har besökt, kan drömma om. Men de har något jag inte har uppnått än, ren lycka.

Ciaelito mi amiguitos, nos vemos ahorita!