Veckorna i Lima är lika proppfulla som vanligt. Därmed har det varit lite svårt med mina uppsatsinlägg att skrivas. Men nu ni, är det dags igen!
Så fort jag fick tid att sätta mig ner och börja skriva, dog min datorsladd, eller ja den hamnade i varje fall i koma. Lulu och jag har gått runt i stan här och på hundra olika ställen för att köpa en ny. Som tur är hittade vi inga där, så jag kom hem nu och bad några tusen gånger innan jag satte i sladden, och den fungerade!!! Så nu slipper jag blogga genom mobilen, YEAY!!!
De senaste veckorna har vi träffat massa nya människor, varit på skolorna, gosat och lekt med barnen, skrattat redlöst, tatuerat oss flera gånger, ätit massa god mat, turistat, haft gäster över från Venezuela, och ja levt livet helt enkelt. Vilket av det jag precis skrev fastnade du för? Låt mig börja med: Tatueringarna!
Jag har då spontant och lite galet, tatuerat mig två gånger inom loppet av sex dagar. Det är dock ingenting jag ångrar, utan två tatueringar som jag länge har tänkt på men aldrig riktigt kunnat genomföra i Sverige.
Vår vän señor M har en del kontakter och god kunskap kring vilka tatueringsstudior som är pålitliga. Därmed åkte vi alla tre till Miraflores till en tatueringsstudio som heter Coyote’s Tattoo. Det var lite läskigt, och nervöst, men det gick på bara tre timmar för mig och cirka en halvtimme för Lulu. Min blev en tatuering på ryggen och Lulus på foten. Jag kommer dessvärre inte lägga upp några bilder för tillfället, men det kommer säkert i framtiden!
Sex dagar senare var det dags för mig igen. Det blev en jättefin tatuering på handleden. Det känns jättekul och befriande att ha gjort det! Nu har jag permanenta minnen för livet från denna resa om inget annat.
Lulu och jag har nu även besökt centrala Lima som faktiskt påminner litegrann om Stockholm. En av gatorna känns identisk med Drottninggatan. Centrala Lima är väldigt vackert på många ställen och mysigt. Det är fler turister där än man skulle kunnat tro från början. Däremot är det alltid lika intressant att se de stora skillnaderna mellan de olika stadsdelarna. Olika fastän de ligger så nära varandra. Det är inte ovanligt att åka genom ”moderna” centrala Lima fyllt med turister, och precis bakom se ett slumområde. Det ger verkligen en tydlig bild av den ekonomiska obalansen som härjar i tredje världen.
Det tar alltid på hjärtat att se ett barn tigga oavsett vilken stadsdel man befinner sig i, för det finns överallt i Lima. Jag kommer aldrig glömma det lilla barnet, som en natt satt ute i regnet och försökte få ihop 20 soles (cirka 60 kronor) för att ta med sig hem och ge till sina föräldrar. Gjorde han inte det skulle han bli slagen som straff. Det gjorde riktigt ont. Jag gav honom de småpengar jag hade, men ångrade mig sedan. Jag borde ha växlat mina sedlar och sprungit ut med pengarna direkt. Vi såg honom innan vi gick in och åt, och tog med oss den mat som var kvar till honom och resten av pengarna, men då hade den lilla pojken redan hunnit gå. Det är bland annat sådana här tillfällen som man verkligen förstår vilket fantastiskt liv man själv lever, ofta på bekostnad av andra. Bortskämd av världens lyx, eller bortskämd av Sveriges trygghet. Men inte bara det, man har växt upp med den här lyxen, som egentligen är ett privilegium, men själv har man sett det som en rättighet…
VI har träffat människor från olika sydamerikanska länder. Faktiskt ett litet gäng från Venezuela. Utan att ha besökt detta land har vi fått lära känna det lite genom alla historier och massa fakta. Det är definitivt ett resmål för min del, förhoppningsvis redan nästa år.
Det är intressant att höra venezuelanerna beskriva deras land. De beskriver det som otroligt varmt och fint, men med många politiska problem och minimal trygghet. Allt är mycket billigare i Peru. Vår vän E berättar att det var en sjuk grej att vi alla var ute på Limas gator till klockan 2 på natten, vilket är otänkbart i Venezuela. E tog bild på allt! Allt från en cocacola flaska på 1 liter, för det gick tydligen inte att hitta i Venezuela heller, till en stor klocka på gatan mitt i natten som visade hur sent det var. Han ville visa det för sin familj och sina vänner, för att de skulle tro på honom. I Peru kände han sig fri och hans miner var fyllda av glädje och belåtenhet. Men så fort han tänkte på att han skulle åka tillbaka, såg man hur hans min förändrades dramatiskt, fylld med oro och ledsamhet.
Så sjukt att det som vi svenskar ser som ett paradis och skulle vilja flytta till, sol och varma stränder, är något som är dessa människors vardag, och det enda de vill göra är springa ifrån det. E sa att han gillar kylan, och för den trygghet och stabilitet vi har i Sverige kan jag se honom ge upp solen, den varma sanden, wakeboarding, och surf, kanske för alltid.
Tillsammans med E besökte Lulu och jag Parque de las Aguas. Detta är en park fylld med jättecoola fontäner. Riktigt fint och roligt. Jag var dock inte beredd på att bli totalt nerdränkt i vatten. Spontanitet kallas det.
VI lämnade av E på flygplatsen och det kändes jättesurt samtidigt som det kändes helt okej. Han är en fantastisk människa, som Lulu och jag har delat oförglömliga stunder med. Oavsett om vi alla aldrig ses igen, är jag verkligen tacksam för de här stunderna. För att det är just det, man måste lära sig leva i stunden här, något jag verkligen behöver göra och har kommit långt med.
Och så var det dags för min födelsedag, som jag ännu en gång tackar alla för era underbara gratulationer. I början kändes det konstigt att inte vara i Sverige på denna dag, vilket jag alltid har varit. Men efter alla upplevelser här så är jag glad över att överhuvudtaget veta när jag faktiskt fyller år, och ha ett tak över huvudet. Men allra mest är jag tacksam för Lulu, som verkligen försökte och lyckades göra min födelsedag alldeles speciell. Tack Lulu, jag är så glad att du finns i mitt liv! Du är verkligen en fantastisk människa.
Lulu överraskade mig vid tolvslaget med en tallrik fylld med godis, och ljus som hon hade plockat ihop i köket medan jag talade med mamma, och prick tolv hör jag en bengalisk sång, som jag aldrig har hört förut, som ska föreställa bengaliska happy birthday. Jag skrattade så mycket så att jag blev tårögd. Jag försökte sedan lära Lulu lite bangla. Det gick rätt så bra, språkkunnig är hon den där Lulu!
Vi spenderade sedan dagen i centrala Lima där vi turistade massor och åkte bland annat upp för en hög kulle med en buss till San Cristóbal. Denna kulle ligger mellan stadsdelarna Rimac och San Juan de Lurigancho. Högst upp på kullen finns ett kors som långt bak i tiden sattes dit av indianerna. Det är riktigt fint, och från den här kullen ser man ut över en stor del av hela Lima. Det är verkligen vackert.
Vi åkte också stan ett turisttåg runt som berättade om stadens olika delar och ”plazas”, jag valde att beskåda allt detta med musik i öronen istället för att lyssna på en peruan som talar flytande spanska med en fart på 120 km/s.
På väg hem denna kväll tog vi en taxi. Jag började prata med taxichauffören som den papegoja jag är. Han var otroligt trevlig och bodde ironiskt nog i ett av distrikten som vi hade åkt igenom precis för att åka till San Cristóbal. Det intressanta var att hans beskrivning av Peru var identisk med E:s beskrivning av Venezuela. För denna taxichaufför var Peru i brutal obalans och oordning. Han talade dock väldigt gott om Argentina, precis på samma sätt som E talade om Peru. Frihet och ordning. Det känns som att man alltid strävar efter det bättre, vilket jag förstår i länder som dessa där det är så dåligt som det kan bli med politik och ekonomi. Men i Sverige då? Det är självfallet bra och nyttigt att alltid sträva efter något bättre, att aldrig sluta vilja uppnå perfektion. Men har vi någonsin stannat upp och tänkt på vad vi faktiskt redan har? Det tål att tänkas på.
I skolorna hjälper vi till så gott vi kan, och man har börjat fästa sig väldigt vid barnen. Leendet på deras läppar när vi anländer till skolan är av ett värde utan dess like. Det är sällan man upplever så mycket kärlek på en och samma plats. De här barnen är vår framtid, och det känns tryggt.
Det har varit sjukt spännande och roligt hittills, men med vissa dagar då man bara har tagit det lugnt. Madde, min fina vän från Sverige kommer till Lima inatt! Hon är här för bergsklättring, och kommer att vara i Lima i två till tre dagar innan hon åker vidare. Det ska bli roligt med ett bekant ansikte.
Jag kommer att lägga upp bilder i nästa inlägg, om bara några minuter, så kolla gärna där!
Och kom ihåg, som Lulu alltid säger: ”Ingen kommer ihåg en fegis”. Gör därför något idag som du aldrig hade vågat i vanliga fall, men är väldigt sugen på att göra. Morgondagen kommer du alltid att uppleva, men idag kommer inte tillbaka, så gör det bästa utav ditt idag!
Kärlek från oss våghalsar och barnen i Peru!!!
